m folk bara visste, visste vad jag tänker på eller skriver ner där ingen ser.
Jag skulle aldrig blivit ensam då, hade alltid varit någon som skulle hålla koll på mej så jag inte skulle göra något.
jag skulle aldrig ha tiden att göra något heller.
jag hade kunnat kolla på mej själv i speglen o se en glad stark tjej.
Men ensamheter har dödat mej förlnge nu och jag blir hela tiden bortvald.
från allt.
När jag ser mej i speglen ser jag bara en svag illusion av mej som har koll.
jag gömmer mej bakom det.
ingen komme rnågonsin förstå varför jag blev såhär, det gör inte ens jag.
jag var en gång den där som alltid log, alltif var glad på riktigt..
mina äna fejk smile var som någon sa nått tråkigt, som dom tyckte va roligt, bara för o va snäll
jag saknar de där, den gamla jag..
den jag vill bli en än gång men jag kan inte anstränga mej utan att hamna i sängen me tårar rinnande ner.
Jag troddfe faktiskt att det skulle bli bra, men inte ens där var jag tillräckligt viktig.
Hur ska man då inbilla sej själv att man är värt nått, när folk som ska bry sej skiter fulständigt i de.
folk som får betalt för det.
men inte ens där.
Det får mej bara att trycka ner mej själv ännu mer.
som jag inte ens gick, jag ligger redan på marken nu o e påbäg till jordens mittpunkt.
jag vet precis vad jag skulle böehv.a
om nn slle lyssnat å de, och bry sej skulle det göra en liten del bättre.
men inte ens mitt egna kött o blod vill hjälpa till.
inte ens en liten knuff.
utan det hänger allt på mig, jag ska klara allt själv o bete mej bätttre innan.
ingen kommer förstå hur jobigt det är.
när ALLT är mitt fel o JAG ska lösa ALLT själv.
Jag skulle kunna säga att jag kan se slutet på denna sagan, men det gör jag inte.