Detta är min blogg om mitt liv, så ingen ska klaga jag skriver vad jag vill.

Förväntar mej inte att någon kommer läsa. men mjo.

Jag hatar att gå iväg till skolan , och ta mej igenom, och alla får en uppfattning av mej som jag är glad.

Visst jag är det, jag är det när jag vet att det finns folk brevid mej som bryr sej om mej..

Men när jag sedan sitter här ensam, går det inte att le.

Det funkar inte..

Jag måste plåga fram leende.

Måste få ut detta, jag klarar de inte..

Allt, allt jag har vart med om, alla ord jag har fått emot mej, allt som någonsinhänt, som jag inte orkat ta, utan bara fortsätter,

Allt som jag trott jag kan stå emot, jag har spelat stark tillräckligt länge, att bli svag nu.

Jag har gett upp och hittar inte hoppet igen.

Jag måste göra något åt något snart, såhär kan det inte vara länge till. de går bara inte.

Men jag vet inte heller vad jag ska göra, lixom..

alla verkar tro att mitt liv är så sjukt lätt, att allt går så äckligt bra, visst jag har de bästa vännerna, och den bästa pijkvännen mankan ha

Men det är så mycke skit utanför, något ingen vet om..

Något jag aldrig pratar om, för jag kan inte acceptera att det verkligen e så.

Jag klandrar ingen för jag inte fått prataut som det, det är något jag valt. jag vill inte prata ut om det.

Jag har ina ordengliga orsaker..

endligt mig äre så....

att alllt skulle komma på en gång var jag inte redo på, men jag står mitt kast nu, jag tar detta.

Jag klarar ddet. förhoppningsvis..

Även om jag igentligen inte vill..

Jag klandrar ingen annan än mej själv.

Att jag inte gjort något, tagit tag i det innan det blev försent.. tagit en sak i taget lixom..

Men nu står jag här, men blödande handleder och är helt förvirrad.

Jag kan inte ta beslut, jag kan inte göra något.

Jag vet att allt ändå bara blir fel..

TIllstlut blir det verkligen de, det blir fel.

På något sätt, märker man det.

Jag är fruktasvärt svag just nu.

Jag orkaar inte ta något.

att jag var så dum, och tog allt, och lekte så sjukt stark, att jag inte brydde mej om orden, att ja inte brydde mej om va folk tyckte.

Jag ångrar det.

Inte att jag inte bryr mej om vad andra tcker, men det är la därför man får skiten, för man sticker ut ifrån mängden o inte är som alla andra.

När man kan gå runt i sin jävla hellokitty mössa för åtta åringar, o ta emot allt blickar med ett underhållade leende tillbaka.

När man inte bryr sej om det, men det är då de känns konstigt, när man inte bryr sej om de, borde man kanske göra de.

Ta blickarna på ett annat, mer seriöst sätt.

Men antar att ingen tar mej på alvar, alla tror att jag är en glad människa, jag mår dåligt av att folk säger det.

Visst det är mitt första intryck, jag är glad, jag kan vara glad , när jag är med mina vänner.

Då är det så, då är allt bra.. oftast..

Och jag tar det, jag tar det med.. att inte bry mej om att folk får fel uppfattning

Jag ska göra mej en tjänst nästa år, ska inte ta emot något, och göra något åt grejer när de händer något,

Måste prata med någon, någon som är sån.. kurrator eller avd som helst... fast det är emot allt.

Detta är min blogg om mitt liv, så ingen ska klaga jag skriver vad jag vill.

Förväntar mej inte att någon kommer läsa. men mjo.

Jag hatar att gå iväg till skolan , och ta mej igenom, och alla får en uppfattning av mej som jag är glad.

Visst jag är det, jag är det när jag vet att det finns folk brevid mej som bryr sej om mej..

Men när jag sedan sitter här ensam, går det inte att le.

Det funkar inte..

Jag måste plåga fram leende.

Måste få ut detta, jag klarar de inte..

Jag försår inte hur jag har kommit hir utan "minbästavän" det är det som har vart det tuffaste, det är därför ja inte har orkat brytt mej, för den förlusten var värre än allt annat tillsamans..

Önskar att du skulle kunnde se det ffråån min synvinkel oxå och förstått, men jag svär jag för står dej, jag svek dej och jag gjorde fel, och jag skyller inget på dig.

och Allt, allt jag har vart med om, alla ord jag har fått emot mej, allt som någonsinhänt, som jag inte orkat ta, utan bara fortsätter,

Allt som jag trott jag kan stå emot, jag har spelat stark tillräckligt länge, att bli svag nu.

Jag har gett upp och hittar inte hoppet igen.

Jag måste göra något åt något snart, såhär kan det inte vara länge till. de går bara inte.

Men jag vet inte heller vad jag ska göra, lixom..

alla verkar tro att mitt liv är så sjukt lätt, att allt går så äckligt bra, visst jag har de bästa vännerna, och den bästa pijkvännen mankan ha

Men det är så mycke skit utanför, något ingen vet om..

Något jag aldrig pratar om, för jag kan inte acceptera att det verkligen e så.

Jag klandrar ingen för jag inte fått prataut som det, det är något jag valt. jag vill inte prata ut om det.

Jag har ina ordengliga orsaker..

endligt mig äre så....

att alllt skulle komma på en gång var jag inte redo på, men jag står mitt kast nu, jag tar detta.

Jag klarar ddet. förhoppningsvis..

Även om jag igentligen inte vill..

Jag klandrar ingen annan än mej själv.

Att jag inte gjort något, tagit tag i det innan det blev försent.. tagit en sak i taget lixom..

Men nu sitter jag här, men blödande handleder och är helt förvirrad.

Jag kan inte ta beslut, jag kan inte göra något.

Jag vet att allt ändå bara blir fel..

TIllstlut blir det verkligen de, det blir fel.

På något sätt, märker man det.

Jag är fruktasvärt svag just nu.

Jag orkaar inte ta något.

att jag var så dum, och tog allt, och lekte så sjukt stark, att jag inte brydde mej om orden, att ja inte brydde mej om va folk tyckte.

Jag ångrar det.

Inte att jag inte bryr mej om vad andra tcker, men det är la därför man får skiten, för man sticker ut ifrån mängden o inte är som alla andra.

När man kan gå runt i sin jävla hellokitty mössa för åtta åringar, o ta emot allt blickar med ett underhållade leende tillbaka.

När man inte bryr sej om det, men det är då de känns konstigt, när man inte bryr sej om de, borde man kanske göra de.

Ta blickarna på ett annat, mer seriöst sätt.

Men antar att ingen tar mej på alvar, alla tror att jag är en glad människa, jag mår dåligt av att folk säger det.

Visst det är mitt första intryck, jag är glad, jag kan vara glad , när jag är med mina vänner.

Då är det så, då är allt bra.. oftast..

Och jag tar det, jag tar det med.. att inte bry mej om att folk får fel uppfattning

Jag ska göra mej en tjänst nästa år, ska inte ta emot något, och göra något åt grejer när de händer något,

Måste prata med någon, någon som är sån.. kurrator eller avd som helst... fast det är emot allt.

Jag hatar att veta att hon tjänar pengar på mina problem, på allas problem.. men ibland måste man göra emot vad man vill, o tycker och känner.

Det är bara så.

För jag klarar inte detta.

Om nu någon skulle läsa detta,

Vill jag en en gång säga

att jag klandar inte mina vänner, jag vet att dom bryr sej, och dom försöker,

Och jag lovar er, ni får mej att må bra, när ni är hos mej och när ni pratar med er.

Ni gör det lättare, jag lägger allt på mej själv.

För jag vet att det är så det ska vara.