jag vet inte vart jag skulle börja, om jag skulle få ner allt på ett dokument.
jag kan inte säga något om min barndom, den har inte vart nått fel på , min uppväxt var bra.
Fram till 2011, hösten 2011, det var då allt slutade..
Fast ändå var så bra.
Jag kunde inte skillja på det.
då var det mitt fel, men det var inget allvarligt, jag mådde dåligt, men ja trodde de skulle försvinna o bli bättre.
Men jag vet inte vad det har gjort med mej nu, om det är samma överhuvetaget.
eller om de bara e jag , bara jag som är för osäker på allt jag gör o allt jag säger.
Jag trycker ner mej själv och det gör så ont att plåga mej själv till leende hela dagar..
nätterna kan jag nog ändå aäga att har vart ett rent helvete, att plåga, trycka ut tårarna, som ändå sprutar ut,
Jag har aldrig känns sånt smärta innan.
det var då ajag började bli rädd.. det gick en vecka med det denna gången, har ghänt så många gånger men då har det bara rört mej o min sömn.
Denna gången var det annulunda, det var alla i min omgivning, dom viktigaste i mitt liv..
o jag klarar inte av att fejka längre, det gick för långt debnna gången.
jag var rädd denna gången, rädd på riktigt, jag hade ren panik varje natt, o klarade knapp gå upp på morgonen..
Men jag klarade de, jag bet ihop o glömmde bort mej själv en en gång, klarade dagen o kommer hem igen.
och allt upprepas.
Sen orkade jag inte mer, jah var berädd på at offra allt för o få et bättre.
jag såg min värld rasa framför mig, jag såg min död.
Det var då jag reagernade, då jag inte orkdade, då jag dog innuti..
då jag ville ha hjälp.. nått jag aldrig hade gjort annars.
ville inte ha hjälp. jag vill einte ta ut de på andra.
Jag vet inte vad jag ska säga om det samtalet med kurratorn..
det var bra, bra att veta att jag kommer få speciallist hjälp.
rädd för att jag skulle vara sjuk, inte jag elleR?
jag är inte sjuk? jag kna inte va  sjuk.
Kan inte se detta på mått sätt, kan int få in de i mitt huvet att jag skulle vara sjuk?
Så länge jag har vart borta, så länge jgag har gått runt med allt i mitt huve, så länge jag tänkt, så många sömnlösa nätter, sån längtan efter att försvinna har jort mej sjuk.
Det är sick dehär, jag skulle inte kunna beskriva nått om den kännslan, det kan jag inte.
jag mår dåligt av att bra tänka på de..
Jag Har satt mej själv i denna sist, jag har inte pratat ut när jag behövt, jag patade inte ut när allt hände hösten 2011, jag var försvag för att prata med dej
Hade jag inte haft så mycket tankar hade jag inte suttit och skrivit dehär nuhade jag inte vart tyst
Hade jag inte behövt de, hade inte haft nått att skriva om.
Om jag skulle tänkt på mej själv nån gång o inte va mej själv i sista hand skulle det vart bättre.
Men jag står här idag, på relatifvt starka ben, dom kan ialla rfall hålla mej uppe än.
Tack vare mina underbar vänner & pojkvän.