Jag är platssen dom aldrig upptäkte
Iband undrar jag vad som kunde hänt med mej om jag ine hela tiden skulle vara så underlägsen,blyg, orolig över mej själ, vad hade hänt om ja hade haft ett perfekt kompisgäng som sitter och ger varandra komplimanger om ens nya tröja från gina tricot men den ser egentligen ut som alla andra man har, och alla andras.
Om jag inte hade stuckit ut och vart någon jag inte är idag.
Jag kan ofta inte säga vad som påvår i mitt huvud, mina tankar skulle ingen förstå ändå, jag kan prata hur mycket som helst med mina närmsta 2 kompisar utan att känna nån press alls om vad jag säger, för jag vet att dom förstår mej och dom vet om att jag kan säga saker som mitt huvud bara tänker och munnen inte hinner stoppa.
Annars hatar jag och prata , jag är ständigt orolig över att jag ska säga något fel, jag har inget självförtroende alls, allt jag hade en gång finns inte kvar. verkligen inget, jag kan verka hur säker på allt som helst, jag kan säga saker och verkligen försöka dölja oroligheten men någonstans tror jag att den lyser igenom mitt skal. Att mina åsikter aldrig räknas, ja ddet har jag växt upp med, varför skulle nått ändras nu, jag är fortfarande bara Elin, en liten människa bland så många andra, varför ska jag ens öppna min mun, mitt hjärta.
Jag har aldrig känt att jag passar in, och jag kommer aldrig passa in någonstans, kommer alltid känna ej som nån salgs utomjording, jag har inget som nån annan har..Jag kan inte ens skriva ner hur jag känner mej, ingen förstår, ingen kan förstå inte ens jag, och jag behöver ingen som förstår, det skulle inte göra nån skilnad om jag hade nån slalgs uppm'ärksamhet hur jag känner mej,eller inte känner mej.
Att aldrig vara accepterad,att aldrig paassa in eller känna nån som helst värd i denna värld har gjort mina ångestperioder så mycker svårare, och det kommer bara mer och mer och det tar stoopp i mej och jag vet inte in eller ut..
Kommentarer (0)
Trackback
